Förra veckan var en sån där riktig helvetesvecka. Det var som att den yttre världen inte matchade den inre. Känslan av att det är sommar och sol och att det är nu man vill ha energi, kunna leva ut och njuta men istället är det inte så och med det kommer frustration och nedstämdhet. Jag har varit helt slut, kanske mer än vad jag själv trott och plötsligt blev det svårt att säga något eller skriva något. Det blev därför också en oplanerad lång paus här på bloggen. Men jag fick hämta andan lite och nu har jag gjort det efter en vecka i Yorkshire. Sist vi hördes skrev jag om en dag i livet, om hur det är behövligt att ibland få vara ensam. Jag vill så gärna dela med mig av allt som händer, alla känslor men har svårt att göra det förens efter vi flyttat in i det nya huset. Då tror jag det blir lättare att dela allt som hänt, att jag reagerat så starkt på händelser för det redan är andra jobbiga saker som ligger och skaver. Så för en vecka sedan var det en sån urladdning, jag bara grät och grät. Det låter fånigt så här med lite distans men jag var fullkomligt uttömd, det fanns inget mer att ge. Så häromveckan sa Patrick "grab your bag we're going to Yorkshire". Så jag packade väskan och åkte ner till Patricks föräldrar. Patricks föräldrar bor i ett fantastiskt hus i en liten by i North Yorkshire. Det är ett sånt där riktigt Brittisk hus med heltäckningsmatta överallt. Kanske ett av de största husen jag varit i, fyllt med antikviteter och prylar. Jag älskar att spendera tid hos Patricks föräldrar, läsa böcker, dricka kaffe, prata om livet med patricks pappa och gå långa promenader. Allt känns lätt, kravlöst och lugnt. Så det var det jag gjorde, jag drack kaffe, sov, åt middagar, gick promenader och satt i the drawing room allt för länge med alva. Ja men där så har ni det, hej igen. Jag är tillbaka. Allt känns lite lättare. Vi hörs imorgon. PussKlicka gärna på det lilla hjärtat om du läst mitt inlägg, det gör mig så glad att se avtryck från er.
