På senaste har jag tänkt mycket på vänskap och hur tacksam jag är för de vänner som jag har och kommit nära i vuxen ålder. Men jag har också tänkt på hur naiv jag varit i många situationer och gett mer av mig själv än jag egentligen behövt till personer som jag trott varit mina nära vänner. Jag har insett på senaste att jag har en tendens av att vilja sammanföra människor. Att ingen skall känna sig ensam eller utanför. Att få se vänner eller personer som jag gillar må bra och ha det roligt tillsammans är en underbar känsla. Jag vill liksom tro det bästa om folk. Men de senaste månaderna har det blivit mer och mer tydligt att jag har haft "vänner" som distanserat sig så fort de fått vad de vill från mig. Det har varit svårt att acceptera att många av de vänskaper (både nya och gamla relationer) inte varit byggt på ömsesidig respekt och omtänksamhet för vandra. Men det har också blivit tydligt vad riktig vänskap är. Hur speciellt det är med den kvinnliga gemenskapen, att ha vänner man blir bättre av själv, som person. Att det är en gåva att ha vänner och framförallt vänner man får arbeta tillsammans med där glädje, inspiration, stöd och tillit är a och o. Mae West sa en gång: "you only live once, but if you do it right, once is enough", vilket fick mig att inse att det är så viktigt att ta vara på dom stunderna man har tillsammans, att anstränga sig för att träffas, ses och skapa minnen tillsammans. Hur rikare ens liv blir av vänner och kärlek.